Subaltern : 2016 : 1-2 : Kapitalistiska livsformer

132,00 kr
Inkl. moms

För vad är kapitalism, och vilket slags människor genererar den, om inte en rik samling av olika typer som alla struktureras kring behovet av lön och pengar?

Kvantitet

  • Säker webbplats och betalning Säker webbplats och betalning
  • Fri frakt vid köp över 200 kr Fri frakt vid köp över 200 kr
  • 14 dagars returrätt 14 dagars returrätt

”TIDEN”, skriver Karl Marx, ”är allt, människan är inte längre något; på sin höjd förkroppsligandet av tiden.” Dessa rader från Filosofins elände skulle kunna sägas inleda en kapitalismens antropologi, en undersökning av de mänskliga livsformer som skapas av det kapitalistiska produktionssättet. För vad är kapitalism, och vilket slags människor genererar den, om inte en rik samling av olika typer som alla struktureras kring behovet av lön och pengar? Pengar är emellertid mycket mer än ett medel för utbyten. De är måttet för skillnaden mellan skulder och kapital och ytterst vad som möjliggör de entiteter som fått namnet företag, men också vad som hotar dem att gå i konkurs. Det kapitalistiska produktionssättet är trots allt inget annat än ett ekonomiskt system där företags, staters och inte minst enskilda hushålls balansräkningar blir en tvingande princip. Enbart den som har större tillgångar än skulder när olika kostnader ska betalas kan överleva och b­lomstra under kapitalismen. Skuld och spekulation blir därför ett tvillingpar till lön och pengar. Den som vill starta ett före­tag, eller köpa ett hus, behöver i regel ta ett lån och försäkra sig om att hon kan sälja företaget eller huset för ännu mer pengar i framtiden. Det kräver i sin tur en stat som försäkrar att banker får tillbaka pengarna de lånar ut, därtill med ränta, och som går i god för vilka pengar som är acceptabla betalningsmedel. Staten fordrar i sin tur normsystem och kulturella vanor som avkräver dem som står i skuld att vara beredda att betala tillbaka. Den kapitalistiska moralen blir, som den italienska teoretikern Elettra Stimilli säger i en text översatt till detta dubbelnummer av Subaltern, omöjlig att separera från våldet hos en skuldsättande kult. Hushållens skulder kan aldrig avskrivas eller förlåtas. Företags och staters balansräkningar tenderar därför att bli en sorts livsform och producerar sina fattiga och rika, sina chefer och arbetare, sina fordringsägare och gäldenärer. Den som inte har ett överskott på sitt konto hamnar i värsta fall på gatan och blir utan mat och husrum.

Men om kapitalismens grundläggande princip är förvånansvärt banal framträder kapitalismen inte desto mindre som en oerhörd mångfald av människotyper, subkulturer och varusamlingar. Kapitalismen är i mycket en vacker och fascinerande värld och skapar en tillvaro där människor börjar uppträda som vad den franske författaren, filosofen och översättaren Pierre Klossowski passande nog, i en essä med samma namn, kallat levande valuta.

Föreliggande dubbelnummer av Subaltern, med en ny redaktion, ny layout och delvis ny inriktning, fokuserar frågan om kapitalismens antropologi och de kapitalistiska livsformerna genom att följa Klossowskis och den tyske filosofen Hugo Fischers tankar om att kapitalismen inte bara är en ekonomi utan en infrastruktur för våra affekter och driftsliv. I L­evande valuta, som publicerades 1970, v­isar Klossowski genom en spektakulär tolkning av Charles Fourier och markis de Sade att penningen är ett medium som på samma gång neutraliserar och riktar de krafter som genomkorsar människornas kroppar. Men han visar också att det inte är förnuftet som styr. Industrialiseringen är inte en del av en rationaliseringsprocess; den är helt enkelt ”fortplantningsinstinktens långsamma seger över känslan av vällust”. Essän var viktig för såväl Gilles Deleuzes och Félix Guattaris Anti-­oidipus som för Jean-François Lyotards Économie libidinale. Den satte spår även hos Michel Foucault. I ett brev till författaren skriver han att Klosswoski med Levande valuta på samma gång formulerat vårt öde och låtit det gå upp i rök. ”Vi vet inte längre var det är,” står det i brevet, ”men vi vet att det är där ni har sagt.”

I Fischers bok om Marx från 1932 undersöks hur kapitalismen framträder som en industriell och urbaniserad värld, en värld av teknologi, som mänskligheten knappast kan lämna bakom sig i någon enkel bemärkelse. Kapitalismen är mycket mer än en ekonomi. Snarare bör den förstås som en hel civilisation bestående av o­lika livs- och gemenskapsformer. Kapitalismen, påminner den amerikanska radikalfeministen Shulamith Fire­stone, utmärks inte bara av arbetaren och den moderna konsumenten, eller riskkapitalisten och den informella arbetaren i världens kåkstäder – för att ta två mer samtida exempel –, utan även av det märkliga djur som kallas barnet. Och barnen och deras föräldrar packas ihop i städerna som lägger sig som ett väldigt lager av cement och betong över jordskorpan. Vår gamla art, Homo sapiens sapiens, är instängd i vad det italienska kommunistpartiets sedermera uteslutna grundare och förste sekreterare, Amadeo Bordiga, i en profetisk text från femtiotalet passande nog k­allar ”mänskliga bi­kupor”. Gemensamt för alla de stackars ”mänskliga sardiner” som bebor städerna är att de måste blunda för att kapitalismen ”grundar städer i mänskligt exkrement (som Engels sa) och gör detta på ett så ’funktionellt’ sätt att invånaren i detta ultrarationella system inte längre kommer kunna skilja badkaret från avloppet”.

Om Klossowski hoppades på en värld där den levande valutan skulle erkännas som sådan och penningen följaktligen avskaffas, noterar Moses Dobruška, filosof och aktivist knuten till den franska tidskriften Tiqqun, i en text skriven för detta dubbelnummer, att hans förhoppning delvis infriats. Värdets ”logik har sammanfallit med det organiserade livets: ekonomin som livsform har sedan länge lämnat ekonomin som sfär bakom sig”. Till och med den ensamma joggarens självuppfattning är underkastad utvärderingens herravälde, ”eftersom han eller hon för att förbättra sin prestationsförmåga måste känna till den i förväg.” Kapitalismen framträder med andra ord alltmer som en veritabel anhopning av livsformer som alla är mer eller mindre instängda i de gemenskaper och den infrastruktur som texterna i detta nummer undersöker, analyserar och kritiserar. Vad finns kvar av de mänskliga gemenskaperna om de alla är reducerade till tid? Till behovet av lön och pengar? Finns det i dagens värld något annat än antropomorfiserat kapital och levande valuta? Finns det fortfarande, som Amadeo Bordiga och den logiske positivisten och utopiske penningkritikern Otto Neurath hoppades, en möjlighet till ett liv bortom ”företagens penning­räkning och bokföring”?